Livet går tydligen vidare vare sig man vill eller ej...

La ett brukspår till Arrac idag första gången på väldigt länge. Måste kolla dagboken när det var sist.

490m
45min liggtid
Äng och skog
En del vind
5 apporter
Många vinklar

Se bild nedan

Han spårade ganska illa tyckte jag. Inget drag och ganska oengagerad... Han tog in alla apporter och fixade spåret. Men det var inte min vanliga Arrac. Han hade nytt spårsele från björkis och koppel men det har inte hindrat honom tidigare att spåra oavsett "kläder"

Aja, får se vad som händer nästa gång!

Hans nya vardagssele kom i lådan idag. Måttbeställt för honom så det sitter perfekt! Inget som klämmer eller trycker på hans skador. Han blev så fin!

Den absolut sista bilden som togs på Zelda blev lika vacker och perfekt som hon! Hennes sista dag med köttbulle spår och mys bland vitsipporna vill jag bli påminnd om varje dag! Hon fick ha ett värdigt hundliv in i det sista, det hade jag lovat henne den dag vi fick hennes diagnos att hon ska inte behöva lida. Hon ska få det bra och när det börjar bli dags så lovade jag henne att smärtan ska försvinna för alltid! Det innebär att vi skiljs åt för alltid men det är smärtan jag får ta för att hon ska få slippa...

Igår kom den fina akrylglas tavlan jag beställde dagen efter hon lämnade oss. Bilden vi tog ute i skogen där hon trivdes allra bäst! Vi lyckades hålla oss glada även om det bara var 2h kvar av hennes liv... Den smärtan att ha en klocka som räknar ner någons liv är fruktansvärd!!!

Jag har inte klarat att skriva så mycket om det sista... När vi skulle åka till veterinären så blev hon så fruktansvärt glad att hon skulle få följa med oss! Då brast det totalt för mig! Hon vet ju inte vad vi ska göra... Hon veta ju inte att hon bara hade mindre än 2h kvar i livet. Hon var så glad att få hänga med mig och husse... Hon var glad in i det sista. Hos veterinären somnade hon i mitt knä. Hon kämpade emot lugnade sprutan och ville inte sova, då ville hon hem! Jag bara kände att jag ville skrika att jag ångade mig! Vi tar med henne hem! Men jag var tvungen att tänka på vad jag har lovat Zelda... Hon har visat att det har börjat gå utför och hon kanske skulle kunna leva någon månad till innan lidandet kommer, kanske mindre kanske längre, det vet vi inte. Jag hade ju lovat att hon aldrig skulle behöva komma dit.

Hon var groggy i mitt knä och de kommer in för att ge den sista sprutan... Hon var borta innan sköterskan ens hade hunnit resa sig upp för att lämna oss med Zelda. Hon frustade kraftigt fyra eller fem gånger och sen var hon borta... Då dog någonting i mig också. Allting stannade upp... Jag slutade gråta och bara tittade i hennes ögon, jag kände ingenting. Det fanns inga känslor kvar. Det var inte hennes ögon jag tittade i, det vara bara ögon... Men Zelda fanns inte där! Hon låg fortfarande i mitt knä, värmen blev svagare för varje minut. Att lämna henne där på det kalla golvet kändes inte rätt men vad skulle jag kunna göra? Min ben hade domnat bort av hennes tyngd och jag lirkade försiktigt ut mig själv och la försiktigt ner hennes huvud på golvet. Jag la både läppar och öron tillrätta och försökte stänga hennes ögon men de gick inte så bra... Jag reste mig upp och tittade på hennes stora livlösa kropp och vände mig om och gick eller snarare små sprang därifrån till bilen.

Tomheten förföljde mig och jag vet inte vad jag kände eller om jag kände över huvudtaget!

Det är svårt att förstå att hon är borta. Jag har sett och hört henne tydligt fyra gånger. En gång var jag påväg att säga till husse att öppna vardagsrumsdörren och släppa in Zelda, hon brukar ställa sig där och säga till när hon vill in. Nu hörde jag henne ruska på sig och skulle precis säga till Robert när jag kommer på att hon finns ju inte längre... Men vad hörde jag?! Arrac låg bredvid mig och det är bara Zelda som kan låta så mycket när läppar och öron fladdrar. Det var högt och tydligt, vi hade tom tv:n på högt!

Jag har sett hennes ansikte i mörkret och hört hennes tunga andetag...

Känner att jag skriver ostrukturerat och allt bara kommer efterhand jag tänker.

Nu hänger sista minnet jag har från Zelda på väggen framför mitt mysrum. Där sitter jag och äter min frukost, läser böcker, pratar i telefon eller om jag bara vill ta det lungt. Då finns hon alltid där med mig! Den är större än vad den ser ut 40x60cm stor. Lite större än hennes verkliga storlek!

Min vackra Zelda jag kommer sakna dig för alltid!